Blogg om Evert Taube

”Det var hårt på den tiden” sjunger Taube i Eldarevalsen och det ger John Fritjof Anderssons dagböcker belägg för. Så här beskriver han en storm på Nordsjön i december:

”Klockan 2 kom det full storm från NO med snötjocka, kl 9 skulle vi bärga bort storen och focken, storen gick bra att få bort men under tiden sprang gaffeln på gaffelfocken och vi fick ett rysligt arbete att få ned den… Vi måsta hela tiden stå upp till armhålorna i vatten och ibland slets vi med den våldsamt överbrytande sjön långa sträckor som vi helt var under vatten och var minut som helst hade kunnat spolas över bord och mörkt och snötjockt så att ingen sett om den andra spolats överbord… Fartyget rullar våldsamt och det är med livsfara man vågar röra sig på däck, vi får ej någon frivakt ty vi måste vara på däck.”

Stormen tilltar till ”full urkan."

 Vi formligen slungas fram, sjön faller över aktern och bryter över fören i ett kör och vi fruktar att vilken minut som helst skansen ska följa med och därmed allt vad man har, det kommer så över aktern att man måste stå surrad fast vid rodret för att ej bli spolad överbord och det är långa tider som man kan tro att man är på havsbotten… Ja, nog har jag varit med om storm förr men aldrig så ryslig som i natt, att man måste stå surrad vid rodret, det är första gången jag är med om.

Lite Blue bird av Hull-känsla över det.

Den 3 november konstaterar han lakoniskt:  ”Kl 4 förolyckades en arbetare i det att en slinga plankor om 20 styck kom över honom.”  Dagen efter bjuds de till Svenska kyrkan på samkväm, oklart om det har med dödsolyckan att göra.

Men det kunde vara livat också. Den 5 juli 1922 lät han tatuera en flicka på bröstet, i Köpenhamn, men han blev inte nöjd.

Jag var till Nyhavn och lät tatuera om bilden på bröstet och han fick göra det för samma ty jag gjorde mig arg som fan och jag var finne och han blev rädd.

Söndag 9: Idag var jag till Nyhavn och lät fixa jäntan på bröstet men ej till samma gubbfan ty han fick henne ej bättre utan snarare det motsatta… Nu liknar hon lite människa, förut hade hon koögon och gösmun.

Frågan återstår: är detta den Fritiof Andersson som Taube skriver om? Följ bloggen, svar kommer att komma.

Ur En sjömans dagböcker, Tuva-Stina Lindén 

Prenumerera på bloggen: Fyll i rutan till höger med din e-postadress. Om du läser i telefonen byter du först till den fullständiga versionen (längst ner på sidan)

Fanns Fritiof Andersson i verkligheten? Frågan har sysselsatt mången Taubeforskare genom åren. Jag kan nu berätta hur det låg till!

John Fritjof Andersson var en finlandssvensk sjöman, född 1894 i Nagu i Åbolands skärgård. Han bosatte sig senare på ön Rågskär i Korpo där hans fru Fina var barnfödd.

Efter sig lämnade han vaxdukshäften med bland annat dagböcker från några av åren till sjöss. Där finns också egna sånger och dikter och, inte minst, teckningar. Författaren Tuva-Stina Lindén, själv sommarboende på Rågskär, har skrivit rent böckerna och gett ut dem under titeln ”En sjömans dagböcker.”

Vi vet inte precis när han gick till sjöss men den tidigaste anteckningen är från m/s Meriaura, 1919. Dagboken i Lindéns bok är från m/s Saturn, 1921-1922. Saturn var en tremastad slätskonare. Först 1932 blev hon klassificerad som motorseglare, dessförinnan var hon helt beroende av sina segel. Motorn som fanns beskriver Fritjof som ” en nyckfull varelse som bara Motorman kan tala med.”

Fritjof seglade både på Medelhavet och Sydamerika. I slutet av trettiotalet gick han iland för gott. Det drog ihop sig till krig och skräcken för minor beskrev han som betydligt värre än stormar och orkaner. Han dog på Rågskär 1956.

Som Lindén skriver var det inte ovanligt att sjömän förde dagbok under tiden till sjöss, men Andersson skiljer ut sig genom sin formuleringsförmåga och sin vackra handstil. ”Varifrån han fått (den) vet jag inte men många skoldagar hade han inte varit med om.”

Träffade nu Evert Taube denne Fritjof Andersson någon gång? Till detta ska jag återkomma i ett senare inlägg.

”En sjömans dagböcker” kan beställas från tuvastina@gmail.com. Priset är 200 kr +porto.

  Prenumerera på bloggen: Fyll i rutan till höger med din e-postadress. Om du läser i telefonen byter du först till den fullständiga versionen (längst ner på sidan)

För att kunna arbeta på Pampas blev Taube tvungen att lära sig rida, en ganska udda syssla för någon som vuxit upp på ett skär i havsbandet. I Sverige var ridning förknippat med överklassfasoner säger han själv. Hans första möte med en häst blir en skräckupplevelse.

Jag slog näsan i blod, en tand svalde jag, en spottade jag ut, min tunga blödde, jag fick blod i ögonen…Jag var blind!

Nåja, det tog sig och han blev en skicklig ryttare, något som bland annat gav honom en kommendering som ordonnans åt själva presidenten. Hans insatser förlänade honom en medalj och, enligt vad han själv sa, titeln hedersmedborgare i Argentina. Att kärleken till ridningen bestod kunde man se i tv-filmerna som spelades in när han var 75.

Till tangokvällen i Samboronbon kommer han som bekant ridande en afton i april, men som den gentleman han är tar han av sig pistolen innan han bjuder upp. Att han bär pistol är något han ofta återkommer till när han skildrar sin tid på Pampas. Vid ett tillfälle tänker han skjuta en häst som stupat men kusken varnar honom: ”Att skjuta er kostar ingenting men man dödar inte hästar i det här landet.”

Enligt Wikipedia bar inte den argentinska cowboyen, gauchon, pistol. Han var beväpnad med en facon, en jaktkniv med sylvass dubbeleggad klinga. Fast även om Taube gärna beskrev sig som gaucho var han ju inte riktigt det. Han arbetade som förman vid utdikningarna. Kanske en utsatt post där man behövde kunna försvara sig ibland.

Såväl pistolen som dolken nämns i visan Rönnerdahl på Pampas, en verklig ”riding song”, som han kallar den. Här möter vi Rönnerdahl som slumrar in när han sitter och målar av en häst ute på Sjösala. I drömmen är han tillbaka på Pampas.

Rönnerdahl njut ditt, liv, utbrister han. En uppmaning han följde genom livet.

Sven-Bertil sjunger till äkta tangoackompanjemang

Argentinsk gaucho. Utan pistol!

 Prenumerera på bloggen: Fyll i rutan till höger med din e-postadress. Om du läser i telefonen byter du först till den fullständiga versionen (längst ner på sidan)

Liguriens lejongula strand
låg badande i sol
Det blåste vind från Samarkand,

En suverän inledning på en sång. Med hjälp av inrim och allitteration frammanas scenen för vårt inre. Vi känner den stekande solen och fläkten från havet och kan lätt föreställa oss den vackra sjuttonåringen som skämtsamt vickar på höftena när hon hänger tvätten. Allt förändras när hon ser de tre röda seglen vid horisonten. Hon är en van kustbo, hon känner igen faran när hon ser den. Vikingar från Bohuslän, hårda män, ej mätta än på kvinnor, guld och vin, som Taube skriver. Hade de varit av andra nationaliteter hade han kanske benämnt dem ”mördare, rövare och våldtäktsmän” men han verkar lite ambivalent i sin inställning här.

Även Anna Bellas far beskrivs i positiva ordalag. En man av hett liguriskt blod, en bonde rik och hård. Det är klart, vill man försköna vikingarna måste man beskriva deras fiender som hjältemodiga. Fadern räds inte att möta Ragnar från Öckerö i envig men är chanslös förstås. Anna Bella räddar honom genom att kasta sig fram

med blottad barm
mot kämpen ifrån nord
Han hejdar sig, hans blick blir varm
Med söderns dotter på sin arm
går vikingen ombord

”Hans blick blir varm…” Det låter nästan vackert om det inte varit så att han just försökt döda hennes far. 

Jag är inte helt bekväm med den här texten som ni kanske märker. Men slutklämmen är bra. Är kanske diktaren själv en ättling av en bortrövad ligurisk flicka?

Hans blod är hett, hans sinne lätt
och strängarna han slår

Kanske undrade Evert ibland över varifrån han fått sin sångarglädje och sin kärlek till medelhavsländerna. Tänk om han kunnat skicka in ett DNA-test.

Här sjunger Mikael Samuelsson 

 Prenumerera på bloggen: Fyll i rutan till höger med din e-postadress. Om du läser i telefonen byter du först till den fullständiga versionen (längst ner på sidan)